Den banala ondskan har Ni åter missförstått

Jag överger ingen för att han tänker fel, säger Hannah i Kenneth Hermeles nyskrivna pjäs Hannah Arendts tio prövningar.
Här framträder Arendt i helfigur: nydanande, klassiskt bildad, radikal, vänkär, skämtsam, sarkastisk. De egenskaper som gjorde henne till en av nittonhundratalets mest inflytelserika tänkare och en originell politisk teoretiker.
Arendt fick många vänner och många fiender, mycket på grund av det begrepp som skulle sprida hennes namn över världen: ”den banala ondskan”. Var detta uttryck välfunnet – eller ett hugskott som slog fel?
Om detta resonerar Kenneth Hermele i bokens avslutande essä.

Kenneth Hermele reder ut tanketrådarna med öppet sinne och det är oavbrutet intressant […] Kenneth Hermeles essä väcker tankar och påbörjar ett samtal snarare än levererar svar. Det är bra. Att gå en match mot Hannah Arendt är alltid utmanande, oftast irriterande men alltid intressant.

Elisabeth Åsbrink, Sydsvenskan

Hermeles på en gång kritiska och lyhörda tolkning förmedlar insikten att alla de bestämningar Arendt använde för ondskan – radikal, absolut, extrem, total och banal – ska uppfattas som prövande. De var försök att benämna och gripa något som aldrig borde ha hänt, som hon säger i en tv-intervju från 1964. Ondskans banalitet dröjer sig kvar som en fråga, snarare än som ett svar.

Ulrika Björk, Svenska Dagbladet

---

Kenneth Hermele (1948–2025) var nationalekonom, humanekolog och författare.

På Korpen hade vi förmånen att samarbeta med Kenneth om tre böcker, som egentligen blev fyra när samlingsvolymen ”De hängivna” kom ut häromåret. I dessa böcker debuterade Kenneth som dramatiker med pjäser om Hannah Arendt, Golda Meir och Ethel Rosenberg.

Han höll som bäst på med en bok om Martin Buber när han rycktes ifrån oss.

Kenneth medverkade även i andra Korpenböcker, bland annat med en dikt (också en debut) i volymen ”Dikter – en antologi för Ukraina”.