Det förflutna är ett annat land

Porträttet av mamman hör till de många detaljerna som dröjer sig kvar. Márkys prosa är fri från åtbörder, vilket inte är detsamma som korthuggen. Meningarna är ofta långa, rika i synnerhet på substantiv. För det är väl så, genom föremål och bilder, det förflutna helst ger sig tillkänna. Ett träd eller ett hus blottlägger här den döende svan mellan ”Radetzkymarschen” och murens fall som hette Centraleuropa. Man kan tänka på Gabriela Melinescu, eller till och med på Elias Canetti.

Vid några tillfällen uppträder den samtida författaren själv i texten. Då tittar hon på de fotografier som mamman var noga med att packa inför flykten, och som i texten fungerar som andens oljelampor. Att en bild säger mer än tusen ord – det måste väl ändå vara lögn? Det beror ju helt på vem som skriver dem! Ibland, som här, räcker det med hälften.

Rebecka Kärde, Dagens Nyheter

Marký har sedan dess – som så många andra flyktingar – berikat det nya hemlandet. Hon har publicerat ett antal romaner, därtill översättningar från ungerska, särskilt av Péter Esterházy, och samtidigt verkat som cancerläkare. Men det är först nu, med denna minnesbok, som hon skriver om Ungern sådant hon minns det första hemlandet. Boken har en underrubrik – ”Minnesbilder” – och den kan fattas bokstavligt: som i citatet ovan granskar Marký gamla foton och vykort som får henne att minnas. Och hon återger också sina minnen med fotografisk skärpa. 

Vi kanske alltid minns i bilder och formar våra minnen till bilder? När jag läste Markýs bok kom jag att tänka på en av 1900-talets stora exilförfattare och minneskonstnärer, kanske den störste av dem alla: Vladimir Nabokov.

Arne Melberg, Svenska Dagbladet

---